Om kören

Sundsvalls Kammarkör - Om kören, historia och kännetecken
Sundsvalls Kammarkör är en blandad kör som startades av Kjell Lönnå år 1965, sprungen ur Sundsvalls Ungdomskör. Kören består av ca 48 medlemmar med olika yrken och bakgrund. Repertoaren är varierande, från traditionellt folklig körmusik till musik skriven av de stora mästarna. Även körsång av underhållningskaraktär finns på repertoaren.

Sundsvalls Kammarkör är en av Sveriges mest välkända körer och är en av de mest turnerande körerna i landet. Varje år genomförs ett tjugotal konserter. Kören framträder i många olika sammanhang och gör varje år julkonserten Julton och vårkonserten Caprice. Två väletablerade musikaliska traditioner i hemstaden Sundsvall.

Turnéer utanför landets gränser görs regelbundet och under årens lopp har resorna gått till så gott som världens alla hörn.



KÄNNETECKEN 

Kören brukar kännetecknas av glädje, variation i repertoaren, professionalitet och utantillsång. Variation i repertoaren är något som körledaren Kjell Lönnå värnar om. Att inte fastna i en särskild genre, inte ens under en enda konsert. Han brukar framhålla att en kör är ett instrument, inte en musiksort.

Professionaliteten kommer av regelbundet övande och det gäller musik såväl som text, men även hur kören beter sig innan, under och efter konserterna. Utantillsången är en självklarhet och hänger tätt ihop med beteendet på scenen. Med notpärmar i handen är det svårare att fokusera på det man som sångare och kör vill uttrycka. Genom åren har allt detta finslipats tillsammans med dirigenten. Glädjen kommer framför allt av den samhörighet och trygghet som finns i gruppen.

Körsång är gemenskap. Här nedan berättar några gamla och nuvarande körmedlemmar om sina egna upplevelser av kören genom åren.


Kören satt i en buss i New York på väg någonstans. Jag och en kompis gick igenom stämföringen i "Danslek ur Ran". Vi gnolade och kollade noterna. Plötsligt tog fler och fler upp sången i bussen och snart klingade högt och ljudligt denna äktsvenska klang i en buss i New York alltmedan Manhattans amerikanska bilder och former passerade utanför bussfönstret. En helt otrolig känsla! En kulturkrock som var lika sällsam som attraktiv.
Karin Sundqvist, sopran

Ett oförglömligt minne från kören är när vi sjöng på statsminister Olof Palmes begravning. Känslan av de röda fladdrande flaggorna, musiken, hela stämningen i luften - en otrolig upplevelse fylld av sorg men också av kraft.
Inger Ögren, sopran
Jag kommer alltid att minnas när vi var i det nyinvigda Culturum i Nyköping. En fantastisk konsertlokal både för öga och öra. När konserten var avslutad fick vi stående ovationer från en publik som till stor del bestod av körsångare. Vi sjöng Haydns "Vänskap" tillsammans med publiken och höll varandras händer. Då brast det för Carlsson! Vilken förmån att få vara med!
Arne Carlsson, bas
Budapest 1991. Vi stod samlade runt Raoul Wallenberg-monumentet och sjöng "Dona nobis pacem" - giv oss fred, giv oss frid. I det ögonblicket fick orden en mening och tyngd som jag aldrig tidigare upplevt.
Rune Danielsson, tenor
För mig är körsång en "kick". En injektion jag behöver. Varje måndag upplever jag genom repetitionen inte bara musikalitet utan också en stimulans som gör att trötthet försvinner och jag far hem vitaliserad. Och samhörigheten och gemenskapen; att fastän vi är så olika kan vi skapa något fint och värdefullt som klingar så bra.
Elisabeth Carlsson, alt
Pirrigt, spännande och helt enkelt alldeles otroligt roligt att få vara med och sjunga för Drottning Silvia i samband med hennes 50-årsfirande. Regeringen och riksdag fanns på plats liksom kungafamiljen med släkt och vänner. Publiken var mycket road av vår annorlunda entré; kören skred in bärande på körpallarna och poppade sedan upp led för led!
Lotta Wadsten, sopran
En underbar söndagsförmiddag, en av de första dagarna i juni. Kyrkan låg inbäddad i lummig grönska alldeles invid stranden, en typisk svensk försommarsjö. Och alla förväntansfulla mänskor som kom från hela trakten för vår skull. Vilken tät konsert. Vad spelar det då för roll att vi hade 70 mil bussåkning framför oss hem till Sundsvall, när dessutom fåglarna i träden mellan kyrkan och stranden gjorde sitt bästa för att värma upp både publiken och oss. Visst kan livet vara underbart ibland.
Stefan Behmer, bas